Bergart
En bergart är en naturlig sammansättning av ett eller flera mineral, till exempel granit, gnejs eller kalksten. Berggrunden är berget som helhet, och bergarten visar vad berget består av på en viss plats. Bergarten påverkar bland annat hur krävande det är att spränga, hur stabilt berget är och om det finns risk för radon.
Bergarter delas in i tre huvudgrupper efter hur de har bildats. Magmatiska bergarter är stelnad smälta, som granit, gabbro, syenit, larvikit och basalt. Sedimentära bergarter har avsatts i lager och hårdnat, som sandsten, kalksten, lerskiffer och alunskiffer. Metamorfa bergarter har omvandlats under högt tryck och hög temperatur, som gnejs, glimmerskiffer, kvartsit, marmor och amfibolit. Gnejs och granit dominerar det norska urberget i berggrunden.
Inom bygg och anläggning avgör bergarten bergkvaliteten och därmed kostnaderna. Granit och gnejs är hårda och tar längre tid att borra och spränga, medan skiffer och kalksten är svagare. Spricktätheten säger mycket om hur stabil en byggrop, en bergskärning eller en tunnel blir. Glimmerskiffer och lerskiffer vittrar och ger sämre bergkvalitet, och svällera i sprickor försvagar berget ytterligare. Bergarten avgör också om sprängstenen kan användas som makadam eller natursten. Larvikit är Norges viktigaste natursten på exportmarknaden.
Vissa bergarter medför egna risker. Granit, pegmatit och alunskiffer kan ha hög halt av uran och ger hög radonrisk. Alunskiffer är dessutom syrabildande och kräver särskild hantering av massorna när du gräver i den. Kalksten och marmor löses upp av vatten och kan bilda hålrum (karst), vilket har betydelse för grundläggningen i vissa områden. Bergarten säger däremot ingenting om de lösa jordlagren ovanför berget, och det är där kvicklera finns.
Norges geologiske undersøkelse (NGU) kartlägger bergarterna i berggrundskartorna N250 och N50. Varje yta är kodad med huvudbergart, bildningsålder och tektonisk huvudindelning, och ytorna kan färgläggas efter bergartstyp eller ålder. Linjen mellan två bergarter kallas en bergartsgräns. N50 är mer detaljerad men täcker inte hela landet lika väl som N250.
I Placepoint finns bergarterna i kartlagret Berggrund under Geologi. Du kan visa ytorna efter bergartstyp, bildningsålder eller tektonisk indelning som egna underlager, och ett klick i kartan ger Huvudbergart för punkten. Använd det i en tidig tomtanalys tillsammans med lösa jordlager och geotekniska undersökningar från NADAG.
Så visas datamängden i kartan
Datamängden ingår i kartlagret Geologi som Berggrund:
Från Placepoints ordbok: Bergart
Mer information: NGU: om berggrund, NGU: berggrundskarta, Store norske leksikon: bergarter
Engelska: Rock type (lithology).
Vanliga frågor
Vad är skillnaden mellan bergart och berggrund?
Berggrunden är det fasta berget under de lösa jordlagren, sett som helhet. Bergarten är vad berget består av på en viss plats, till exempel gnejs eller kalksten. En berggrundskarta visar därför många bergarter, åtskilda av bergartsgränser.
Vilka bergarter är vanligast i Norge?
Gnejs och granit dominerar det norska urberget. Dessutom finns stora områden med skiffer, kalksten och andra sedimentära och metamorfa bergarter, särskilt i fjällkedjan och runt Oslofeltet.
Varför är alunskiffer ett problem vid exploatering?
Alunskiffer kan ha hög uranhalt och ger hög radonrisk. Den är också syrabildande när den kommer i kontakt med luft och vatten. Utgrävda massor måste därför hanteras och deponeras särskilt, vilket ökar kostnaderna i projektet.
Var hittar jag vilken bergart som finns under en tomt?
Norges geologiske undersøkelse (NGU) publicerar berggrundskartor i N250 och N50. I Placepoint visar kartlagret Berggrund bergartsytorna, och ett klick i kartan ger huvudbergarten för punkten. Lokala förhållanden som sprickor och vittring kräver ändå undersökningar på plats.