Berggrund
Berggrund är det fasta berget som ligger under jord, lera, sand och grus. Hur djupt berget ligger och vilken sten det består av avgör mycket av hur du kan grundlägga en byggnad och vad det kostar.
På norska heter det fjell i vardagligt tal, medan fackspråk och föreskrifter ofta använder berg. På många ställen går berggrunden i dagen som kala berghällar. På andra ställen ligger den djupt under lera och morän, alltså de jordarter som isen och havet lämnade efter sig. Själva stenen beskrivs som bergart, och berggrunden i ett område består ofta av flera bergarter.
Djupet till berg styr grundläggningen. Står byggnaden på berg kan den grundläggas direkt. Över tjocka jordlager måste den pålas ned till berg, eller grundläggas på jordlagren med risk för sättningar. Under marina gränsen kan jordlagren över berget vara marin lera och kvicklera. Källare och parkeringsgarage i berg kräver sprängning, och sprängstenen måste köras bort. Massorna kan vara en resurs eller ett problem, beroende på bergarten. Berggrundskartan visar inte djupet. Det hittar du i geotekniska undersökningar som är registrerade i NADAG. Kontrollera båda i en tomtanalys.
Norges geologiske undersøkelse (NGU) förvaltar den nationella berggrundsdatabasen. Berggrund N250 i skala 1:250 000 täcker hela landet, medan Berggrund N50 i 1:50 000 finns där berggrunden är kartlagd i detalj. Varje bergartsyta har huvudbergart, bildningsålder och tektonisk huvudindelning. Dessutom finns bergartsgränser, lineament och förkastningar samt strukturmätpunkter med strykning och stupning.
Grovt delas Norge in i fyra tektoniska huvudenheter. Prekambriskt urberg med gnejs och granit dominerar i söder och norr. De kaledoniska skollorna bygger upp fjällkedjan. Oslofeltet har kambrosiluriska sedimentära bergarter som lerskiffer, kalksten och alunskiffer, samt permiska vulkaniska bergarter och djupbergarter som rombporfyr och larvikit. På Vestlandet finns devoniska bassänger.
Lineament och förkastningar är svaghetszoner. Där kan berget vara instabilt, bergkvaliteten sämre och vatteninträngningen stor i tunnlar och byggropar. Uranrika bergarter som alunskiffer och vissa graniter och pegmatiter ger hög radonrisk. Alunskiffer blir dessutom syrabildande när den grävs upp, och schaktmassorna måste ofta lämnas till en godkänd mottagningsanläggning, vilket kostar. Den är vanlig i Osloområdet och på Hadeland. Grundvatten och energibrunnar hämtar vatten från sprickor i berget, så bergart och spricktäthet avgör hur mycket vatten en brunn ger.
I Placepoint har kartlagret Geologi lagret Berggrund med 29 underlager från N250, och dessutom egna lager för N250 och N50. Klickar du i kartan får du huvudbergart och ålder för ytan. NADAG-lagret visar kända geotekniska undersökningar med djup till berg, och Rapport: Risk och klimatrisk tar med markförhållandena.
Så visas datamängden i kartan
Datamängden ingår i kartlagret Geologi som Berggrund:
Från Placepoints ordbok: Berggrund
Mer information: NGU: om berggrund, NGU: berggrundskarta, Store norske leksikon: berggrund
Engelska: Bedrock.
Vanliga frågor
Vad är skillnaden mellan berggrund och jordarter?
Berggrund är det fasta berget. Jordarter är lera, sand, grus och morän som ligger ovanpå berget. Jordlagrens tjocklek avgör hur djupt du måste gå för att nå fast berg.
Hur hittar jag djupet till berg på en tomt?
Berggrundskartan visar vilken bergart som ligger under, men inte hur djupt den ligger. Djupet till berg hittar du i geotekniska undersökningar som är registrerade i NADAG. Saknas det undersökningar i närheten måste du borra på platsen.
Varför är alunskiffer ett problem i byggprojekt?
Alunskiffer blir syrabildande när den grävs upp, och den kan innehålla uran. Schaktmassorna måste därför ofta lämnas till en godkänd mottagningsanläggning, vilket kostar. Alunskiffer ger också hög radonrisk och är vanlig i Osloområdet och på Hadeland.
Vad är skillnaden mellan Berggrund N250 och N50?
N250 är kartlagd i skala 1:250 000 och täcker hela landet. N50 är kartlagd i 1:50 000 och ger mer detaljer, men finns bara där berggrunden är kartlagd mer noggrant.